Varning inget vanligt inlägg !!!

Tidigt tidigt i morse åkte Tony till Tuy Hoa för att gå på ett bröllop. Det är en tjej som vi lärt känna i Nha Trang men som är från Tuy Hoa. Hon gifter sig med en amerikan och då slår det nog lite extra stort att ha lite västerlänningar i brudföljet.

Ni som känner mig har nog vid detta lag räknat ut att jag inte är på topp, händer inte så ofta men ibland kan jag bli riktigt låg. Kände verkligen inte för att gå på bröllop och koppla på ett falskt leende och se glad och lycklig ut…

Problemet när detta händer är att jag tappar allt. Orkar inte träna, frossar i onyttigheter, ligger och vilar mycket och har inte mycket lust att vara social. Det blir inte bättre kan jag säga. Som tur är varar det oftast bara någon dag sen har jag lyckats samla mina egna inre tankar, kraft och blir mig själv igen. Denna gång kändes det dock betydligt värre då jag för första gången känt av att jag är långt hemifrån och inte kunnat få det stöd som jag annars vet att jag alltid har runt hörnet i form av mina nära vänner. Alla min fd kollegor var på konferens och var därför inte nåbara och mina andra största stöttepelare som min kusin och svägerska bla fick jag inte tag på så det funkade med skype. Men idag har jag en skypedate med min fina, älskade och alltid förstående, kloka, peppande kusse. Hon känner ju både mig och Tony väldigt väl och det är så skönt för hon fattar och kan tolka saker utan att jag kanske inte alltid säger det.

Idag hängde jag kvar i sängen hela morgonen och njöt av att vara ensam och liten. Jag kollade på massa svensk tv på nätet. Jag såg bla ”efter tio med Malou”. Jag gillar stämningen i detta program och tycker det är ganska mysigt. Men i de olika programmen pratade man med bla Elisabeth Höglund som varit sjuk i canser, en ensamstående mamma som förlorade sin fyra åriga son i canser och Gunde Swan som varit sju mfl. Och dom pratar alla om hur dom förändrats och hur livet har påverkats efter alla deras olika trauman. Jag kan bara säga att efter att jag lyssnat på dem så är dom för nära rent tidsmässigt i sina upplevelser och sjukdomar. Dom vet inte vad som väntar när månaderna och åren går…

Jag förstår till viss del vad dom menar för man förändras självklart efter att man har gått igenom svåra sjukdomar eller traumatiska upplevelser. Men problemet är att din omvärld inte förändras lika mycket och det uppstår nya problem då man ganska ofta känner att man krockar med omvärlden, sin partner, sin relation, människor, nära och kära eftersom dom kanske inte alltid förstår att man har förändrats, och inte alltid man själv heller. Man omvärderar många saker, man orkar inte lägga energi på vissa saker och faktiskt rentav skiter i ganska mycket som inte intresserar eller ger än något..

Jag hade tur som klarade av den sjukdom jag drabbades av så smärtfritt som jag gjorde men sen då?. Om man kommer i samtal om det, som händer ganska ofta säger alltid personer att man förstår att livet förändras och att alla runt omkring blir påverkade av att en nära blir sjuk eller tom går bort. Men för hur länge…. För oss som det har drabbats förändras vissa saker för alltid men för världen runtomkring så ändras det bara just då och när man ev blir påmind om det. Och det är ju självklart för att vardagen och livet rullar på, och det gör det ju såklart för mig och mina nära också. Men så ibland blir det så påtagligt att här står bara jag kvar förändrad, med vissa ”nya” känslor och värderingar medan alla andra springer på som vanligt.  

Jag får ibland höra framför att av Tony att jag har blivit mer självupptagen, och om jag rannsakar mig själv så har jag nog till viss del blivit det, men det har också blivit mer påtagligt för mig att jag bara har mig själv, jag kan BARA lita på mig själv.

När jag var sjuk, hade jag ett stort stöd av mina vänner och Tony som betyder otroligt mycket för mig. Men ändå var jag tvungen att besegra detta själv. Allt hängde på mig….

Jag har såklart Tony som jag levt med i 14 år och dom bästa föräldrar man kan ha som alltid ställer upp på mig och sina barn och barnbarn till 110 procent.  Men tanken slår mig ofta att jag ändå bara har mig själv i slutändan. Så tänkte jag aldrig förr. I relationer kan allt hända, föräldrar kommer även om det är långt kvar försvinna från mig och då har jag inga självklara ”obligatoriska” relationer kvar eftersom jag inte har några barn och mina syskon har egna familjer, och det vet jag själv att familjen kommer först. Om jag tänker på min familj så är det alltid Tony, mamma o pappa som ingår i den och är viktigast.

Det är nog en förklaring till att jag har förändrats och investerar mer tid i mig själv, mina intressen och de människor jag tycker om, och sen struntar jag nog mer i dom som inte ger mig något. Jag har alltid varit ganska svart och vit men det har nog blivit mer tydligt då man vågar stå för det också på ett annat sätt när man blir äldre.

Nu är det inte så att jag går runt och tycker synd om mig själv hela dagarna men som sagt jag värjer mig och vänjer mig med tanken av hur mitt liv med alla komponenter kan se ut i framtiden och då är det nog till att jag investerar tid och kraft i den enda person som jag vet kommer finnas kvar, JAG. Nej fy vad själviskt det låter, jag försöker alltid vara en bra vän och medmänniska till alla mina vänner som jag valt och tycker så mycket om. Detta är nog mer en försvarsmekanism.

Jag hade inte tänkt att detta skulle bli ett blogg inlägg som jag skulle publisera då jag inte alltid gillar att dela med mig av dessa privata bitar till alla utan som sagt min närmsta vänner och då alltid i privata samtal. Men jag tror att avsaknaden av just detta nu gör att jag ändå har ett behov av det.

Nu känner jag att jag har fått lite kraft och tårarna är slut så nu ska jag finna lite inspiration i tidningar och böcker om träning och planera kommande dagars aktivitet. Go go go som min fd PT Jenna skulle sagt.

Läste just att Sofi Fahrman släpper en ny träningsbok i november åhhh den skulle man ju vilja komma åt.

Ha en fin dag alla vänner, nu ska jag se om jag kan skypa med Millan kram till er alla och tänk på att krama om era nära och kära lite extra just idag...